Framåtsträvande svarar dåtidsromantiker.

Till alla som blev vuxna efter 50-, 60-, 70- och 80-talet:

Var glad att du inte är en av dem som fick skador av medicin som din mor fick äta under graviditeten. Beklaga att du för vidare de hälsorisker hennes oförståndiga rökning gav till dina barnbarn. Uppskatta att du var en av de barn som överlevde trots att testningen för sjukdomar som diabetes inte var så utvecklade som de är i dag.

Vi vet att äta tonfisk direkt ur burken och lägga barn i säng som är målad med hög blyhalt ger skador men kan tyvärr inte säga vilka skador som just du fått med dig, vi håller tummarna för att det inte är dödligt. Vi kan tyvärr inte heller säga hur blyfärgen påverkar tonfisken eller hur hög risken är att tonfisken är en av de arter vi inte kan rädda.

En del av oss har redan börjat bli så gaggiga att vi glömt att barnsäkerhet inte kom på nyårsnatten 1990, men det är okej för vi kommer ta hand om demens också.

Att vi inte blev överviktiga av mammas vetebullar som barn var ju bra, men vi har en fetmaepdemi bland vuxna så helt lyckat var det kanske inte att lära oss äta socker som om en morgondag inte fanns.

Vi var alltid ute och lekte. Skitsnack. Du vet det, våra föräldrar gnällde på att vi satt inne för mycket. Det hör till föräldraskap. Det hör till barndomens minne att minnas roliga kvällar med att leka burken. Barn gör detsamma idag. Att skryta om att vi var korkade som barn för att vi byggde lådbilar med inga bromsar, alltså vill vi verkligen det?

Vi hade vänner. Alltså, där får du nog tala för dig själv för jag var mobbad. Jag fick lära mig ta besvikelsen av att inte höra hemma i det roliga kompisgänget. Det gör mig än i denna dag osäker på vad människor som säger sig vilja vara min vän ”verkligen” vill.

Jag fick vänner genom datorn, det var en fantastisk värld av oliktänkande och kunskap som öppnades för mig. Förmodligen inte bara för mig eftersom datorn blivit vårt främst verktyg i vardagen.

Vi var okej. Ja vi som sitter här. Vi som sitter här är de som inte skadades eller dog av våra skador. Det är liksom poängen med döden, den tar personen ifrån oss. En del av oss fortsätter hylla att vi inte visste bättre, vi andra gör det vettiga; Vi jublar över att världens kunskap ökar och att vi förändrar vårt beteende för att göra lite bättre för våra barn än våra föräldrar visste att göra för oss.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s