Jag går och småfixar här hemma. Familjen (den valda storfamiljen) ska samlas här i helgen, så det behövs städas och göras i ordning så att vi imorgon kan baka bröd och på julafton laga mat. Kylskåpet dignar redan av matvaror och mer ska det bli. Imorgon ska låda med tomten och julgranskulorna ned för att pynta. Jag älskar jul!
Redan ikväll kommer Pasi hem, tre veckors längtan över igen. Nu är det två veckor av närvaro före nästa tre veckor. Det är vårt liv. Jag har kommit till någon form av acceptans för det, men visst tär det på mig. Jag som i vanliga fall vill vara sambo med människor jag älskar. Det är en viss tröst i att göra Norrhem till mitt också. Att min låda finns där (en underbar lösning som Älsklingsexet en gång i tiden kom på när vi hade förhållande) och att jag redan nu drömmer om att odla på balkongen är en viss lisa från att vi är ifrån varandra så länge. Eller som det känns från mitt subjektiva synsätt, han är så långt ifrån mig. Jag är ju alltid där jag är.
Så efter en mysig frukost och en tur till ett av mina och Nivas favoritställen gick jag småleende runt här i väntan på att åka och möta Pasi. Så läser jag en kommentar som skrivits hos honom och inser hur otroligt skör jag ändå är just nu. Jag faller ned till golvet och känner maktlösheten i relationen till andra slå in över mig. Jag räcker aldrig till.
Trots att jag är en vinnare. En vinnare. Ja, kanske är jag det. Jag har fått fantastiska människor i mitt liv och som tur är det människor jag värderar högre än något annat. Pengar, resor till främmande platser och till och med bekräftelse för det jag gör är underordnat den bekräftelse jag får från att otroliga människor väljer att dela sina liv med mig.
Jag är en vinnare. Jag vinner på hur vi lever. Jag vinner. Det gör så ont för i tävlingar så finns det förlorare och tydligen ska Pasi ses som en förlorare i vårt förhållande? Relation? Liv?
Jag funderar på om jag gjort mig så osynlig i mina älskades liv eftersom främmande människor tycker sig kunna göra kommentarer kring hur mycket jag finns för de mina. Jacob får ju också såna ”du förtjänar en flickvän som finns där för dig när du behöver henne”. I Pasis väljer jag tex att inte vara för tydlig för tänk om jag av misstag drar bort hans anonymitetsmantel och jag vill inte heller finnas för närvarande för jag vet att det hämmar människor som han skulle kunna tänkas vilja träffa. De som kommenterar, tror de inte att jag läser och funderar de över hur det känns att få läsa att de tycker jag är en vinnare, inte för att jag får ha en sån otroligt fantastisk människa i mitt liv utan för att jag har det så bra ordnat för mig och kan ligga nära andra när han är ensam.
Tror de att jag alltid väljer vara där det är roligast? För det är ju en av de vanliga fördomarna från tvåsamma. Att om en är nere så går partnern till den där det är fest. Jag som ständigt söker vardagen, det som jag glädjs över är sånt som se en film tillsammans efter middagen när jobbet varit stressigt. Självklart uppskattar jag festen också, men om jag fick välja bort så är det vardagsstunderna jag skulle välja. Att inte kunna ha det mer än tillfälligt med Pasi gör ont. Jag vill ha honom här. Alltid. Jag vill (om jag nu ska vara en egoistisk vinnare) att han är ensam för att jag verkligen (!) är upptagen med någon annan, inte för att det är en massa mil mellan oss.
Fördomstankarna går vidare och landar på ordet vinnare. Jag vet att tvåsamma inte vill höra det här och jag brukar försöka tona ned det i samtal, men faktum är; Må bästa man vinna. Nej… jag lämnar det spåret för jag riskerar skriva något jag kommer ångra.
Jag vill skriva om att drömmen, svara att planen är att vi vill bo på samma gård, att vi ska finns i varandras vardag. Istället skriver jag här hos mig själv där jag fortsätter vara osynlig. Icke-närvarande. Ett av de blanka bladen.
(behövde skriva mig fri från dessa tankar)
Blanka Blad 