Monthly Archives: november 2011

Så, alla är vi nybörjare i början

Jag sitter och filar på vad jag tycker var mitt främsta nybörjarmisstag som polyamorös och lite funderingar kring vad jag sett andra göra genom åren som jag tror är misstag. Sånt som blir erfarenheter och man lär sig av. Det kan självklart också vara misstag som att man tvingat in sig i en monoamorös situation som inte passade en själv.

Vad gjorde du som nybörjare vilket du nu med erfarenhet inte skulle göra på samma sätt?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Eufemism på porslinstronen

Eufemismer är förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma, anstötliga eller tabu.

En observation är att killar har väldigt svårt att bara säga; Jag ska gå på toaletten, det kan ta en stund.

Det är många eufemismer, som tur på porslinstronen, lägga en kabel, lägga av en missil, kan inte präriedogga längre eller varför inte den fina från the Guild (förresten en nerdserie som jag vill varmt rekommendera för att som har minsta lilla spelerfarenhet): Dropping the kids off at the pool.

Och de gånger jag påpekar att jag tycker de är lite väl grafiska, jag tycker ”det kan ta en stund” gott räcker för att utrycka ”göra nummer 2” om vi ska ta en av de eufemismer som finns åt andra hållet där man ska gullegulla, brukar svaret bli något om ”vad ska jag säga då, skita?!”. Sen brukar, eftersom mina killar är retstickor hela bunten, de pika mig med än mer grafiska typer av beskrivningar. Niva vill vara oborstad, men att Pasi matar trollet brukar rendera honom det onda ögat från mig.

Det jag dock inte förstår med eufemismerna kring skithuset är; Varför?!

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Upp till kamp, röda Svenska Dagbladet!

Det var ju ett tag sen jag tog upp politik, men när jag läser denna artikel i Svenska dagbladet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Att SvD upprörs över att en partiledarkandidat, Rossan Dinamarca, inte betalar partiskatt är skrattretande. Att betala partibidrag/skatt är ett rätt vanligt och det bygger, tror jag, på en gammal tradition av att samlas kollektivt och ta ett kollektivt ansvar även ekonomiskt. Samma finns i de flesta folkrörelser, i nykterist sammanhang byggde man hus för att få nyktra platser att vistas på och mängder av människor ställer gratis eller mot en symbolisk summa upp som tränare i idrottsföreningar. Att vänsterpartiet och andra vänstergrupper är rätt små har säkerligen bidragit att det fortsatt finnas med även efter att större sammanslutningar som sossarna slutat ha partikassa på det sättet.

Jag förstår och tycker det är rätt att vänsterpartister ska fråga den som ställer upp som partiledarkandidat om den kan tänka sig redogöra för varför den inte velat delta i detta. Det finns säkerligen en förklaring, men utanför vänsterpartiet är frågan irrelevant.

Svenskan som så ofta kritiserar skatter och tar varje chans att skjuta skarpt på vänsteridéer måste veta något om Rossan Dinamarcas möjligheter att bli en bra ledare för Vänsterpartiet då de uppenbart vill få henne att tippa över ända. Jag hoppas hon tar det som en komplimang (i en förmodligen jobbig situation).

Årets arbetare utnämndes av Sven Otto Littorin 2007. Svenskan värnar om Vänsterpartiets väljare och Moderaterna är det svenska arbetarpartiet. Själv lyssnar jag på Euskefeurat (igen!) och Littorin Humpa:

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fånigheter på morgonen; Baconet eller baconen

Jag läser att Språkrådet ger råd om hur bacon ska böjas i bestämd form.

Baconen eller baconet?
v. 47

Bacon används oftast utan att böjas: steka bacon. Men om man vill sätta det i bestämd form, eller med en eller ett framför, hur gör man då?

Bacon kan i svenskan ha både t-genus och n-genus. Ordböckerna sviktar lite, och medan flera förr bara angav n-genus tillåter de flesta i dag både och. I språkbruket är dock t-genus baconet betydligt vanligare än n-genus baconen. Då ska man beakta att baconen emellanåt även kan vara plural: ”Stek baconen [baconskivorna] knapriga.”

Det går alltså lika bra att säga baconen som baconet, men det normala är i dag baconet, ett prima bacon.

Min direkta reflektion, vadå, bacon kommer ju aldrig i ental. Jag är pojkvänsskadad.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fundering kring manlighet

Alivas blogg funderar över en del av Harimans text om manlighet i inlägget ”jag vill ha en redig karl!”.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Det kommer bara bli bättre alltså… :-)

Källa: Saturday Morning Breakfast Cereal

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Många ord finns i tystnaden

Idag har varit en dag när vi alla känt oss fnasiga i kanten. Att vi var på trevlig fest och för att min hals strulade igen (förkylning, allergi pga katter eller biverkning av ny medicin – juryn är fortfarande ute) kom vi sent i säng och jag sov sittande medan Pasi hölls vaken av snarkningar.

Vi har dock en underbar vana när detta händer. Något som lugnar ned mig enormt mycket. Vi tystnar. Inte en jobbig tryckt tystnad utan vi övergår till teckenspråk. Ett teckenspråk fyllt av kärleksord. Jag kan inte tänka mig någon av de kärleksförklaringar vi har till varandra som vi inte kan uttrycka med händerna lika bra och ibland bättre än med rösten.

Så idag är det hörlurar på för den som vill lyssna på musik/film och jag och Pasi låter kroppen tala och sinnet lyssna. (Niva får lite dispens, men även han har låtit något liknande tystnad falla över sig.)

I tystnaden sägs så många ord som skulle gå ohörda annars.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Vardagsliv

Jag har snöat in. På vardagsliv. Det är skönt falla tillbaka på när höstmörkret sluter sig kring mig. En vardaglig middag med familjen omkring mig. Jag slås återigen av det tråkiga att jag inte kan berätta det här på min arbetsplats. Just nu besvärar min tystnad på jobbet mig, det går i vågor. Oftast känns det okej, jag har inte behov av flera människor än mina vänner att bubbla med, de är härdade då jag är en snacksalig rackare. Andra gånger, som nu, känns det tråkigt att inte kunna berätta eller behöva göra omskrivningar, att säga att jag ska resa till min familj och sväva på målet kring vilken familjemedlem det är. Fåtal, men det händer är de gånger som jag blir orolig över att de ska få information om mig på något sätt och att det ska ge mig oönskade konsekvenser. De gångerna får jag lust att släcka ned den här bloggen.

Nu svävar jag från ämnet. Ikväll var en lugn middag. Middag på rester med ett innovativt grepp på gammalt recept presenterad med ordvrängeri och skämt hemma hos Vännen. Allmänt snack om hyggligt mycket oväsentligheter, på det där härliga sättet familjemiddagar kan vara. Min inspiration att skriva om relationer och sex är minimal just nu. Den lust jag har går åt till verkligheten. Det känns som rätt prioritering i en sinnande ork.

Framför mig finns en helg av relationer. Pasi har redan gjort sin flygresa hitåt. Himmel så länge det känns som vi sågs samtidigt som jag ju somnade med honom bredvid mig igårkväll. Vi har fått en mysig vana att då och då talar vi på Skype tills jag ska somna, då vi istället för att stänga av sänker ljudet och Pasi fortsätter med sitt medan jag somnar in med honom bredvid mig. Han stänger sedan ned programmet från sin sida och Niva stänger av datorn när han kommer hem.

I helgen fyller en av världens goaste människor år och vi ska alla dit för att fira henne. Det ger intressanta samtal kommande dagar så att alla får en bild som överensstämmer.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Gästinlägg: Manlighet

Jag har fått ett gästinlägg från signaturen Hariman:

——————————-
Inledning

Jag har problem med manlighet. Nej, inte min manlighet. Jag identifierar mig inte med manlighet och jag har inga problem med det. Istället har jag problem med manlighet generellt, dvs mansideal, och detta eftersom det är något som en stor del av befolkningen strävar efter. Jag tänkte nedan diskutera ett antal aspekter av manlighet. Det är inte så att jag valt aspekter som jag finner problematiska, för jag finner egentligen alla problematiska. Har jag missat aspekter som skulle kunna uppväga den negativa bilden så är jag tacksam att bli upplyst.

Den starke/hjältemodige/risktagande mannen

De kanske mest centrala delarna av manlighet, och mycket problematiska delar. Mannen förväntas vara en hjälte, som trotsar fysiska faror för att rädda andra. Det kan handla om brinnande hus, men även om ”onda” personer som hotar det rätta eller dem som mannen håller av.

Jag tror detta ideal är väldigt skadligt. Män är överrepresenterade för i princip samtliga former av brott och olyckor i samhället, och ännu mer vad gäller våldsbrott. De tar livet av både sig själva och andra i betydligt högre utsträckning än kvinnor. Detta trots att män fortfarande tjänar mer och på många sätt har mer ”makt” än kvinnor, generellt (även om det är lite diskutabelt, men det tar jag en annan gång). Man kunde ju tänka sig att mäns maktställning skulle minska andelen som begår brott, men så är tydligen inte fallet.

Angående hjältemod så vore det intressant att se statistik på vilket kön som räddar flest med hjärtinfarkt på gator och torg. Jag tror inte att det är män. Detta trots att sådan hjälp ger en av de vanligaste möjligheterna att visa hjältemod. De gånger jag sett folk som hjälper till vid sjukdom/olyckor så är det majoritet kvinnor. Kanske är det för att ”offret” i det sammanhanget ofta är gammalt och sjukt, eller kanske en alkoholiserad man? Det kanske inte ligger i mäns bild av manligt hjältemod att rycka in vid sådana tillfällen? Mäns hjältemod handlar i bästa fall om brinnande hus, i värsta fall om att bruka våld mot någon för att hjälpa någon annan. Jag är inte pascifist, men det är problematiskt att en stor del av befolkningen springer runt och drömmer om att få ge nån stryk för att bekräfta den egna självbilden.

Den starke, tyste mannen

Den klassiska manligheten är tyvärr usel på att ta hand om personliga problem. Psykologin har vetat i över 100 år att ”begrav det inom dig” är en usel strategi för att hantera problem, men i manlighetsidealet frodas strategin. Självmord, missbruk, misshandel i hemmet är resultat av det. Kvinnor tenderar att ha vänner att prata med för att ta itu med problem. Män tenderar att bära problemen inom sig, tills det brister och då projiceras dem på andra (inte sällan en närstående kvinna). Min erfarenhet är att den starka, tysta typen inte finns. En stark, tyst typ brukar ofta vara någon som inte känner, vilket jag inte ser som ett tecken på styrka. Tvärtom så brukar det brista så fort de faktiskt ställs inför något som tvingar dem att känna på riktigt. Starka är dem (oavsett kön) som känner ohejdat och som ändå förmår ta sig upp när det är jobbigt. Jag känner några sådana fantastiska människor – de flesta är kvinnor!

Den rebelliske mannen

En egenskap som skulle kunna vara god är den rebelliska ”gå sin egen väg”-egenskapen. Tänka själv, inte bry sig om vad andra tycker etc. Tyvärr verkar det som om det bara är vissa saker man får komma fram till om man tänker själv som normativ man. En man som kommer fram till att han gillar mode och att få analsex kommer inte klassas som en stark och rebellisk man…

Den sportige mannen

Intressant är även manlighetens sportintresse. Jag tycker mig märka att i takt med att vi män blir äldre så handlar det mindre och mindre om egen aktivitet och mer och mer om att ”ha en sportig livsstil”, vilket innefattar att vara med när andra/annat förbränner. Antingen handlar det om att i TV-rutan eller på idrottsarenan vara närvarande när andra förbränner, eller att sitta i bilen eller båten när den förbränner rejält med fossila bränslen. Samtidigt blir den medelålders mannen trindare och trindare om den egna magen. Men, just ja, det heter ju ”få pondus” och anses stärka manligheten. Kvinnor lever fortfarande betydligt längre än män, och det beror inte på att män förgås i brinnande hus – avsaknad av förbränning är nog ett större problem…

Den teknikintresserade mannen

Män ska som bekant vara intresserade av teknik. Bilar, båtar, hemmabiosystem, stereoapparater etc etc. Jag har svårt för konsumtion som statusmarkör, men annars är det väl i alla fall en aspekt som inte är direkt skadlig för mannen själv.

Den potente mannen

Potens då, det är väl bra? Jovisst, att ha sexuell förmåga är ju trevligt både för män och kvinnor. Tyvärr för män är ju idealet främst att själva reproduktionsorganet ska vara stort, resa sig på kommando (och helst även gå tillbaka på kommando, men det handlar mer om att undvika pinsamheter i omklädningsrummet…) och kunna friktionera (lagom) länge före utlösning. Och gärna vara redo hyfsat snabbt igen. Samtidigt verkar majoriteten kvinnor tycka att det är väl så trevligt med händer/tunga och förmåga att inducera fantasier. Sex-idealet för både män och kvinnor är ju extra tråkigt eftersom det framställer mannen som någon form av sexmaskin, samtidigt som kvinnan ska vara ständigt tillgänglig men samtidigt inte vilja, egentligen. Inget vidare recept för härligt sex.

Manligt samkönat umgänge

Samkönat umgänge har egentligen inte så mycket med manlighet att göra men jag är lite fascinerad av att vi från att vi är runt tre år förväntas leka samkönat. Pojkar leker med pojkar, flickor leker med flickor. Samtidigt som vi förväntas förstå oss på det andra könet och finna det intressant. Förvisso kan det bli mer spännande och intressant om man inte förstår sig på, men det är märkligt att en alltid förväntas ha mer gemensamt med samma kön. Som jag ser det så blir resultatet av det som i filmen Nakenlekar på Youtube, dvs hårddraget så innebär traditionell manlighet att det inte finns någon plats för kvinnor, vilket i sin tur innebär antingen homosexualitet eller asexualitet. Inget fel i det – men det är kanske inte det som man brukar förknippa med traditionell manlighet! Det blir väldigt knepigt när män förväntas umgås med män men inte komma för nära. Man pratar ofta inte djupt, man gråter inte, man kramas inte. Inom många kretsar finns en stark bögrädsla – vilket blir lätt parodiskt om man samtidigt inte vill umgås med kvinnor!

Manlig närhet

En riktig man är inte rädd för något, förutom möjligen närhet. Skulle jag välja saker att vara rädd för så är det mycket som kommer högre på listan än närhet. Närhet kan förvisso vara skrämmande, men en man som utan tanke på egen säkerhet brottas med en björn måste väl kunna krama en annan man utan rädsla. Eller?

Vilka egenskaper saknas?

Mitt stora problem med manlighet är att jag saknar alla de fina mänskliga egenskaperna. Saker som handlar om intelligens, empati, social förmåga och kanske framför allt självdistans. Vilken ”riktig man” kan skratta åt sig själv? Det skulle sannerligen behövas!

Har då den traditionelle mannen inga goda egenskaper alls? Jo, jag har vaskat rejält i botten på normträsket och kommit upp med några hyfsade kandidater.

Den gode fadern

Ja, det här är en aspekt av manlighet som ligger mig varmt om hjärtat, om den blir något mer än att vara glamorös lekfarbror på söndagseftermiddagarna. I min värld så tar en god far halva ansvaret, inklusive planering, inklusive mängd ledighet med barnen. Nej, man behöver inte petimetrigt dela exakt lika på allting, men jag tycker inte att ”prioritera mannens karriär” är ett schysst familjebeslut. Men, det beror såklart på familjesituation.

Den säkre mannen

En man vet att han är värdefull. En man vet vad han kan. Relaterat till denna punkt är att en man lär sig vara aktiv, att ta initiativ. Tyvärr förknippas dessa egenskaper ofta med konkurrens, men i grunden är de bra egenskaper som mindre riktiga män (exempelvis kvinnor) ofta kan lära sig av.

Min gissning att det är det här som gör att männen fortfarande sitter på så mycket makt i samhället. Det kommer i slutändan inte att rädda den traditionelle mannen, men han gör i alla fall hedervärt motstånd. Vilket leder mig till sista punkten.

Vad kommer hända med manligheten?

Jag skulle vilja sticka ut och säga att den traditionella manligheten är utrotningshotad, och jag tillhör dem som inte kommer sakna den. Hur hanterar en ”riktig man” att kvinnor tar över? Unga kvinnor har nu bättre betyg än män och högre utbildning. I städer på amerikanska östkusten har de även högre lön. Jag tror bara det är en tidsfråga innan kvinnor som grupp passerar männen på arbetsmarknaden. Ena skälet till det är att kvinnor på de höga posterna gör att de väljs in fler kvinnor även längre ned. Det är en process som pågår och den går kanske inte så snabbt som många önskar, men jag tror det är en obeveklig utveckling.

Det andra skälet är att det är traditionellt kvinnliga egenskaper som efterfrågas i vårt samhälle. Slåss och springa fort är inte längre så gångbart. Empati, social förmåga, anpassningsbarhet, ordningssinne etc etc är efterfrågade egenskaper. Män har klarat sig hittills på grund av eget överdrivet självförtroende och tröghet i samhället, men jag tror många män kommer ha problem att anpassa sig framöver. Den gamle alfahannen kommer befinna sig på avbytarbänken innan han vet ordet av.

En relaterad fråga är: Givet att vi går med på att manlighetsnormen har problem, ska vi då försöka fixa problemen, eller ska vi överge skeppet helt och hållet? Jag har inget bra svar på det, utan nöjer mig med att sammanställa det jag ser som problemen för tillfället.

Är kvinnor så bra då? Nej, jag har en massa problem med kvinnoidealet också, men det tar vi en annan gång 🙂

5 kommentarer

Filed under Gästbloggat

Amatörbild


Tack V.

1 kommentar

Filed under Uncategorized