Monthly Archives: december 2010

Människor i mitt liv – kortversion

Viktiga personer som kommer dyka upp när dessa blad fylls:

Jag är huvudperson i mitt eget liv, det känns skönt.

Partners:
Jag delar sedan 8 år mitt liv med Jacob. Vi har levt i tvåsamhet i 2 år, vi öppnade upp för sexuell frihet och sen för att älska flera därefter. Vi levde som sambo de första 4 åren och särbo 4 år. Han är mitt ankare i livet. Hur det än blåser inom mig och omkring mig så stadgar han upp mig.

Jag är sambo sedan 4 år med Niva (eller vad han nu tänker kalla sig). Han kom in i mitt liv som ett tidsfördriv och blev kvar långt längre än jag hade siat. En hoppig skuttig en som såg något annat än den blå noppiga soffan jag såg i mig själv. Han förstår sällan normer och de han förstår tycker han oftast inte om, så våra konfliktytor brukar ha sin grund i det. Han har många gånger fungerat som mitt livs dragkraft.

Pasi träffade jag nyligen. Upp över öronen förälskad som jag är tar han konstant upp en del av mina tankar. Vi har ett distansförhållande och Pasi är relationsanarkist, så geografi och filosofi skiljer oss åt. En hel del framöver kommer vara sprunget ur hans och mina samtal.

Familj

Älsklingsexet en fantastik familjemedlem. Hon finns med som kommentator till en störd värld. Hennes sarkasmer kan få den mörkaste dag att skina upp. Om jag någon gång går vilse i mitt liv är det henne jag kommer ropa efter.

Studs är Nivas flickvän. De har delat livet lika länge som vi två men distansförhållande och andra saker har gjort att det är först på senare år som hon är en del av mitt liv som lyser upp utrymme.

Mamma – min idol
Pappa – viktig och har format så många av mina tankar.

Andra
Tjejgänget -vi har varit vänner sedan gymnasietiden
Allmänt polyfolk, inga specifikt nämnda nu
Arbetskollegor – jobbet är min utflykt i den normativa världen

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Rädslan att vem jag är ska jaga iväg

Jag har haft en rätt problematisk inställning till mitt eget värde. En självkänslostörning gav en förvrängd bild av min egen kropp och hur önskad jag är av andra människor.

I yngre år gjorde det att jag tyckte synd om den stackare som älskade mitt inre och därför skulle behöva dras med mitt yttre. Trots stark kärlek till och från mig i mina första relationer fanns en känsla av att jag lurade den andra. Att något hos mig dolde vem jag egentligen var och en dag skulle de vakna upp och se den riktiga mig. Se mig och gå därifrån.

Det var att bli poly som bröt cirkeln. Kanske hade den brutits med åldern, men jag vet inte. I ett känsligt läge av stress hade jag avslöjat för Jacob och älsklingsexet att jag hade hivat i mig en halv födelsedagstårta direkt ur kylen. Jag är en som hetsäter bort min ångest.

Hjulen sattes igång för att komma in i behandling och samma vecka som den började mötte jag Niva. En hoppig valp som gick rakt igenom alla mina försvar. Att ha honom, Jacob som känt mig så länge och älsklingsexet som alla sa att jag var vacker och underbar, det fanns mycket litet mitt inre kunde sätta emot det. De är så olika, lägger vikt vid så olika saker, ändå tyckte de samma om det här.

Jag minns hur jag kände avundsjuka, varför kunde jag inte få känna Blanka Blad som de känner henne? Jag tränade mig i att lyssna och vi tog foton, vackra foton på min nakna kropp. Inte efterbehandlade, inget borttaget. Det är fortfarande underbart se dem. De är så vackra och de är mig.

Sen dess har jag kunnat ta till mig att människor som ser på min kropp och inte veta något alls om mig kan tycka jag är sexig och att människor som jag inte trott jag skulle ha en chans få uppskattning ifrån ser mig.

Fortfarande kämpar jag emot störningen, oftast går det bra, ibland faller jag ner i självföraktet. Jag döpte det till Bitchen, den elaka rösten som säger att jag inte duger, och henne slåss jag numera med glädje emot.

Fast allt är ju inte enkelt, i nya relationer söker jag tecken på att den jag är inte duger och ska jaga iväg den jag älskar. Att min kropp är accepterad har gjort att det nu är min tokiga hjärna jag beklagar att andra får dras med.

Så en kommentar som inte var menat som annat än ett lugnande hugger sig in, ger Bitchen lite syre och rädd skälver självkänslan till.
Dags att dra svärdet ur stenen igen.

1 kommentar

Filed under Kärlek, Personlig utveckling, Uncategorized, Under radarn

God Jul!

Ikväll samlas delar av min valda familj och vänner i vårt hem. Det säregna älskade hemmet. Vi brukar låta inbjudan bli en snöboll, hellre för trångt än att någon sitter ensam.

Den älskade sambon från Norrbotten kommer att ha dukat fram så mycket mat att det räcker tills den saknade diton kommer i januari. Jag kommer var nipprig och jag kommer att bli kramad på.

Jag gillar att fira saker. Det bara är så. De runt omkring mig brukar vänja sig och anpassa sig. Jag blir glad när min valda familj säger att de planerar komma förbi (om möjligt) där jag är för att de vet hur jag älskar högtider, speciellt midsommar.

Om jag fick helt som jag ville skulle året börja med julgransplundring, vidare till semmeldagen, alla-hjärtansdag, vårdagjämning, våffeldagen, födelsedagar i dagarna två, påskafton, pannkakstårtedagen, valborg, midsommarafton, julipicknick, namnsdagen, festival, augustipicknick, höstdagjämning, kanelbullensdag, pappas födelsedag, allhelgona/halloween (beroende på humör), advent, lucia, vintersolståndet, julhelg och så nyårsafton. Däremellan bör det finnas ”fira sju torsdagar på en vecka” och te-dagen och ja, alla möjliga andra högtidsdagar. En jag inte firar än, men funderar på är Mikkelmäss eftersom det finns så få högtider för höstens gula löv.

Fira för mig är eg. inget konstigare än att samla de jag tycker om och äta en bit mat, eller en fika med en bokpresent eller nåt sånt. Jag älskar finna presenter som jag tror kommer passa hon eller hon eller han. Jag har varit fattig så det har bara blivit till de nära och nu är jag blyg så det blir till de jag vet uppskattar och tar emot mina presenter.

Det jag allra helst vill ha, önskat mig i många år, är överraskningar. Men med tanke på att jag får ”tvinga” mina älskade att  ens fira, så nej, det händer inte. Jag får vara och är glad om de kommer i håg att jag vill ha frukost på sängen på MIN födelsedag. Har jag riktigt stor tur har den ena hittat något han tror gör mig glad, och den andra kanske har funderat ut något som vi båda kan ha glädje av (även om årets förslag med yxa kanske var lite väl grovhugget).

Under julen ger vi inte varandra presenter, eller snarare, jag och älsklingsexet gick förra året igenom våra lådor och fann på sånt där som blivit liggande. Ett par ljus, en mugg, några tvålar. Varje sak slogs in i papper. Sen lekte vi julklappsutdelning*.

Den viktigaste presenten får jag dock varje dag. Familjen gör mitt liv till en fest och en härlig överraskande upplevelse. Kärlek, omtanke och vänskap.

(*Leken går till så att man dra lott om ordningen man får välja present. Person 1 väljer paket och öppnar, person 2 kan nu välja att ta ett eget paket eller ta innehållet i paket 1. Om det senare görs får person 1 välja en ny present och öppna före person 3 väljer.)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Den första fnurran på tråden

I en relation kommer den, förr eller senare, fnurran på tråden. Det var ett tag sen jag var i början av en relation då den där fnurran som kan sätta saker i gungning är att vänta, medan det inte ännu är helt säkert vilka påfrestningar som relationen klarar av. Relationen med Is hade sin del att prövas emot. När, som nu relationen är på distans finns inte ens möjligheten att kramas, kyssas och fysiskt bekräfta att relationen överlevt konflikten som måste finnas (tror jag) för att den ska stärkas. Utveckling kräver att två motstridiga saker finner sin nya form. Omdanas.

Några dagar in i det nya definierade förhållandet så kom den. En mening på chatt fick mig att tystna och bli arg. Rädd att detta skulle stämma in under ”de negativa sidorna av att vara ihop” och att vi kanske faktiskt inte borde definierat. Arg över att känna mig inmålad i ett hörn. Ja=tvång, nej=elak.

Jag har ett rätt eldfängt humör men jag höll mig tillbaka och avstod säga alla elakheter som jag kunde tänka mig, vilket inte var så få. Jag är rätt stolt över att jag lyckades låta dem stå kvar på pappret. Två lugna pojkvänner såg till att den tredje fick det lite lättare, de två gamla i gårn vet ju hur jag tickar så stöd, förmaningar och påminnelser om hur dåligt saker kan bli om jag bestämmer mig för att inte lyssna.

Is däremot tystnade. Jag kände mig frånkopplad, som när någon lagt på luren på en telefon. Han som vanligtvis får orden att bölja blev enstavig och upprepade att ”det var inte meningen”. Ett kort ögonblick kände jag hopplöshet. Var det här slutet?
Gräl

Med åren har jag lärt mig en bra teknik för att få konflikter att utveckla snarare än stjälpa. Att bestämma en senare tid, när känslorna inte svallar, ingen frustration över jobbet och skapa utrymme för konflikten så att den inte trängs in bland allt annat i livet. Jag bestämde att jag ville göra så.

Det enda vi gjorde den arga kvällen var att bekräfta att den andra är viktig. Att ingen är dum, konflikter händer utan att någon haft en tanke att såra den andra. Att en hand sträcks ut och säger att det är okej, du behöver inte ha försvaren uppe.

Nu blir denna form av konflikthantering väldigt likt ”the big talk” som många kärlekspartners sysselsätter sig med. En blir arg, den andra ska gissa, några dagar senare ska det talas ut och alltid med något förtäckt om du inte förstår mig är det här över. Meningar som ”du ska förstå ändå” och ”jag ska inte behöva förklara” slängs omkring.

Jag är ju hyggligt van vid återkommande samtal om konflikter. Att de återkommer oavsett om frågan är stor eller liten gör att det inte känns skrämmande. Jobbigt ja, det är en konflikt, men inte den där handen om halsen som skapar frågan: Är det här slutet?

Jag har nästan glömt hur destruktivt normativa konflikter kan vara. Jag skriver normativa för det finns en norm att i en konflikt är man på var sin sida, medan den onormativa sambon fått mig inse att i en konflikt om någonsin är man ett ”vi” och ska handla utifrån ett vi-perspektiv. Utan det ”vi”-et finns ju inget behov lösa frågan. Då kan jag-et gå från du-et.

Is däremot är inte van. Han gick motvilligt med på vad jag sa. Jag försökte förklara att det handlar om att hitta vägar framåt och att jag blev ledsen men att det inte innebär att jag tyckte han var dum. Jag tror inte han trodde på mitt ord.

Så, bestämd tid och bestämd plats några dagar senare. Is lät så beklämd. Vi hade snackat som vanligt under förmiddagen men nu var vi åter i att känna oss besvärade. Jag var så nära att slinka undan, inte löpa linan ut. Men en klok sambo höll mig till det som sagts. Om relationen med Is ska ha en chans tror jag vi måste lära oss ta konflikter, kanske än bättre än med sambon och Jacob.

Så, en stunds samtal kring vad jag kände, varför vi trodde det blivit så här och sen en slutsats att vi båda är duktiga på att informera den andra istället för att fråga, vilket inte blir bättre av att vi båda är rätt bra på att läsa av andra. Vi kom överens om att försöka fråga mer, tolka mindre och sen hade vi sex.

Om det inte vore en av våra vanliga sysselsättningar när vi talar med varandra så skulle jag hävda att det går att ha eftergrälsex på nätet också. Vår första fnurra övervunnen. 1-0 till oss.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vintersolståndet

I natt är det vintersolstånd. Jag hade tänkt skriva hyllningar till att nu vänder det. Tänd ljus för att välkomna det som kommer. Jag firar med glädje Lucia och jul och nyår, allt för att de ligger kring vintersolståndet.

Kanske är det lite vikingakvinna i mig? En robust skönhet, inte ättad av 1900-talets kvinnlighet som min mormor utan från händer som knotiga av arbete och krumrygg gjort sin del av grovarbetarfamiljen.

Jag hyllar ljusets återkomst, för att jag fruktar denna dag mer än andra. Mörkret som lägger sig över världen, tröttheten som följer mig som en skugga och hotar svälja mig hel. I år hade jag tänkt skriva om vårkänslan i piskande novemberregn för nyförälskad brinner ljusen starka på insidan.

Många vackra tankar var embryon till meningar bäriga av skönhet. Men de klarade inte vinterns kyla för istället lägger jag mig till sömns, en stund till, som en sovande videung.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tittar alla män på porr?

Om alla män tittar på porr frågas det till manspanelen i Expressen

Och helsike vilka politiskt korrekta svar det var där då, annars har jag gillat deras svar för att en och annan av dom vågar säga som det är. (för att läskigt nog citera Dr Phil) Jag känner bara en man som säger sig aldrig se porr, och till och med han fick jag till slut ur att han har några tidningar från ungdomstiden som fortfarande utövar sin spänning på honom. Resten, från helyllekillar till helpervon ser porr med en viss regelbundenhet. Jag är öppen för att det finns män som inte använder porr, jag bara påpekar att de jag talat med ser på porr och ingen av dem har varit speciellt märklig som person. Det som skiljer åt är vilken typ av porr de tittar på, vilket oftat inte är mainstream porr.

– vad han gör när han tittar på bilderna lyckas någon kläcka ur sig – han runkar
– att han runkar för avslappning och en stund för sig själv – check
– att de har ett bra sexliv kanske för att han runkar – nähe nej, det fick vi inte tro
– att visst be att få titta med honom – om han är av dagens samhälle kommer han säga ”mums”
– kommer han sluta titta på porr ensam – förmodligen inte

Låt karl´n ha sitt sexliv i fred, du behöver inte vara delaktig i allt. Visst har det med hans inre vad han tänder på men nej du ska inte känna dig hotad av det. Det finns nog attraktiva kvinnor där utanför hemmet för att du inte ska behöva oroa dig över de i tidningar och på nätet. (Jepp elak med mening)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tur att vi inte ska döpa några barn

Jag börjar med att noja över om hur mycket och vad som ska skriva och bla bla i den här bloggen.

Relationer, men känns det inte lite för privat. Tänker huvudet som behändigt glömmer bort att det skrivit om det på en miljon ställen på nätet redan.

Så äntligen, äntligen ska mina killar få lugn i öronen om det. Jag har kommit över spärren, jag ska publicera några av alla de inlägg som ligger och väntar.

Men se nej, för jag glömde det viktigaste. Fråga vad de vill kallas.

Såhär låter det hemma hos Blanka Blad mellan mig och sambon.
– Jag behöver hjälp med namn, Sparvhök känns för långt och Ynglingen ligger inte rätt i mun. Vad ska jag kalla dig?
– Ja ja, men du får vänta tills jag kommer på något.
– Men jag vill publicera. Vad sägs om Junker, ung ahem… man, eller Theo.
– Theo, varför då? Och ung, jag blir ju äldre.
Blanka Blad tänker, inte så snabbt att ung man är missvisande.
– Asch Theo är en bokreferens bara. Jag lägger inte till, som om du vet varifrån kommer avvisa.
– Nej du får vänta.
En otålig Blanka säger: A men ååå…
En stund senare kommer han förbi.
– Absolut inte Junker. Du glömde wiki-sidan uppe. Du missade berätta klassreferens. Det blir det inte!
Junker står nämligen för ung herreman, officerare (tänk fanjunkare), attans jag hade hoppats han inte skulle bry sig. Hur tänkte jag då?

På mailen sker ett kort utbyte med den andra, eller ja kronologiskt den första, pojkvännen. ”Namn till bloggen?” ”Vad sägs om Jacob, det brukar ju folk tro jag heter.” ”ok”

Den tredje hade redan fått ett smeknamn, Is, jag tänker på honom som det. Mitt huvud älskar ge smeknamn, men om de andra ska få välja namn känner jag att det är rättvist han får också. På chat får jag till svar; Pasi. För mig låter det som ett sydamerikansk klingande namn som jag skulle kunna koppla till min sydamerikanskättade pojkvän, men han ska ju kallas Jacob.

– Varför Pasi? undrar jag nyfiket.
– För jag ville ha nåt på P, och när jag satt och provade P-namn så stannade hjulet på Pasi. Det är en förkortning av Panssari-Sisu, vilket är ett finskt pansarfordon.
Jag skrattar.
– Den ser ut så här:
Jag får inte en bild av Is i huvudet när jag tänker Pasi, så jag får fundera vidare.

Så, jag antar att bloggens inlägg om relationer får börja kronologiskt med historier om mig och Jacob, om hur vi träffades, blev kära och vände upp och ned på vår egen bild av relationer och ut skramlade sådana här märkliga samtal med tre älskade pojkvänner.

Allt medan Junkern funderar vidare och jag försöker vänja mig vid att jag är tillsammans med ett finskt pansarfordon. Kanske ska förslå Junkern att han kallas Niva?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En vit jul

Om en vecka är det julafton. Kanske är det försent, kanske har du redan lagt snapsen på kylning. Julölen står där redo att klunkas ned, vita vinet till moster i kylskåpet bredvid barnens julmust.

Men jag vill ändå uppmana till En vit jul. Avstå att dricka alkohol till julbordet. Barn som intervjuats för Accent svarar att man blir ”helt sjuk” när man druckit alkohol och att de inte tror de kommer dricka alkohol som vuxna för ”blä, skriv det tio gånger så har du mitt svar. Aldrig i livet!”

Ett barn svarar att man dricker alkohol när man mår dåligt för att må bättre. Jag kan inte säga något om vilken relation det barnets närstående vuxna har till alkohol, men jag vet att det finns många barn som både lever i familjer där alkoholpromillen i kroppen är skrämmande hög och i familjer där det är de extra höga skratten, de grälsjuka rösterna och tystnaderna som oroar.

Det där som vi vuxna kallar ”ha det trevligt”. Behöver vi verkligen alkohol för att trivas med oss själva och sammanhanget vi är i?  Jag är en av de som tycker att vi som kan hantera alkohol kan avstå trots att vi gillar smaken och upplevelsen till förmån för samhällets bästa. Präktigt, ja det hoppas jag verkligen.

Om man räknar alla våldsbrott, alla gräl, alla konflikter som har sin grund i alkohol så förvånas jag över att man kan komma till någon annan slutsats. Den som instämmer är välkommen bli medlem i IOGT-NTO eller om man är under 26 år UNF.

UNF gör mycket roligt och består av schyssta människor så om jag fick leva om skulle jag vilja gått med där som 16 åring. Kanske något för en tonåring nära dig?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tunghäfta

Det finns få saker som får mig att tystna lika mycket som någon som säger att den vill se mig skriva om vad det nu är den vill läsa. Jag känner en märklig blandning av smickrad (vill du veta vad jag tänker i de frågorna?) och avståndstagande (passar inte det jag skriver sluta läs!) som sen slår över i någon form av nedvärdering av mig själv (hur kunde jag tro att ens någon är intresserad av att läsa mina funderingar och åsikter i frågor?) och en stor lust att radera.

Det finns en stor tillfredställelse i att radera saker som strax övergår i en besvikelse att så många timmars tänkande och kännande är borta, med en knapptryckning. Numera lyckas iaf inte Bitchen (den elaka nedvärderande rösten) få mig dit, att någon annan inte vill läsa om de områden jag är intresserad av är inte argument nog för att sluta skriva. Bitchen behöver för övrigt gå på retorikkurs och vässa sina argument för jag börjar bli bra på att parera.

Så, nu tar jag fram papperskorgen. Jag trycker på delete på alla funderingar om vem som kan tänkas intresserad läsa och hur dessa ska få påverka. Min blogg om mitt liv och mina funderingar kring det. Då blir det flyg, övergrepp och dikter i en salig blandning. Jag citerar en underbar kvinna; ”att läsa någons inre tankar är ett privilegium”.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Så lite kärlek, så lite värme, så lite närhet

Mitt liv är så fyllt av kärlek, jag är så omvärvd av värme och även om jag saknar ens närhet får jag den från närvarande. Jag älskar och jag är älskad. Jag saknar och är saknad. Vi längtar. Vi utvecklas.

Bloggen blir dock fylld av världens kantigheter, ord om hur vi skadar oss själva som mänsklighet. Så mycket händer nu att jag inte hinner skriva om annat än det tunga. Kanske är det hjärnans sätt att hålla balansen?

Dagens ledmotiv är

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized