”lögn, förbannad lögn & statistik” eller att sova ihop

Jag fick tips om Vecka6 där bloggutmaningen v 34 är Sova ihop och jag gissar att tipsaren tänker att jag ska skriva lite på teman som dyker upp där. Hm eller så tyckte personen att jag skulle länka till Sova många i samma säng; om att ligga på skarven och hur ofta byts lakan.

Hm. Helst skulle jag vilja lägga upp en bild på Pasi och Niva som sover i sängen, men då det inte gick att dölja ansiktena på ett snyggt sätt väljer jag bort det. På bilden syns ett smalt mellanrum mellan dem där jag nyss sovit.

I Niva och mitt hem finns det sängar. Massor av sängar. I sovrummet finns det en säng som har den vanliga 2 meters längden men den ovanliga 3,40 m bredden. Det gör att det rent statistiskt finns mer säng per person än de flesta som sover tre personer tillsammans har.

Ni har kanske någon gång läst Mark Twains citat om ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Han måste ha försökt sova i vår säng, för det är förbannad lögn att försöka få sina minst 90 cm säng när man åt ena hållet har en i madrassen välförankrad Pasi som möjligen snurrar, men sällan rör sig från fläcken och åt andra hållet har en Niva som försöker krypa så nära nära det bara går. Nära i bemärkelsen att han lägger sig på en om man inte flyttar. Och flyttar man så kommer han efter.

Oftast innebär det att vi sover på ca 1 meter. Tillsammans. Tre vuxna, två visserligen korta, men både Pasi och jag är feta enligt BMI. Det är i sig rätt imponerande.

En av de roligaste sova tillsammans minnen jag har är när jag och älsklingsexet la oss i varsin ände av sängen med Niva mitt i. Han försökte förgäves sträcka sig för att försöka nudda oss båda samtidigt. Jag vet inte hur länge han snurrade som en helikopterpropeller före vi förbarmade oss och la oss närmare.

Mitt största problem med att sova tillsammans är dock inte Nivas närgående sovande utan att jag snarkar. Högt. Jag talar sällan och helst inte om det. Numera kan jag föra samtal om det men en gång i tiden kunde jag inte det. Jag skämdes. Enormt. Saker man skäms för gör man konstiga saker kring; En pojkvän fick ord om sig att snarka i två ”tonlägen” vilket han villigt tog på sig ”skulden” för han visste hur jag kände. En annan kille i en gemensam föreningen hade oturen att ligga nära mig i sovsalen på ett läger så han fick ord om sig att snarka något fruktansvärt (det kanske han gjorde också, vad vet jag, jag sov ju). Jag som numera reser nattetid hatar att resa i liggvagn, 5 andra människor i ett litet utrymme som jag måste se i ögonen nästa morgon. Jag reser sittande.

En nyårsnatt satt jag uppe resten av natten medan de andra sov för jag ville inte att killen jag flirtat med skulle höra mina snarkningar. Den bristande logiken var att om han hörde det skulle han tycka att jag var osexig och inte vilja träffa mig igen. Hellre plåga sig än mista chansen få sex med honom. Mitt huvud behövde som tur är aldrig komma på en lösning till hur jag skulle orka vara vaken varje natt vi sågs då han inte var intresserad.

Att bli äldre, poly och därtill leva i ett hem med många sängar så att många partners och vänner ska kunna sova över har förändrat min attityd till snarkandet. Jag kan ju inte styra över snarkandet och jag är lite mer okej tala om det för det behövs då man ska utröna vilka som ska sova i tysta rummet och vilka i det ljudliga rummet. Svårast att placera är de som behöver sova tyst men själva snarkar. De får ta tältsängen och ställa den i köket.

Och ibland är det riktigt otroligt skönt sova i 200×340 säng med fyra täcken och 6 kuddar alldeles alldeles ensam.